Helena Ekholm

Efter sju veckors semester med nästan helt ledigt, så kändes det riktigt bra att dra igång vardagen igen i måndags.
Älskar mina barn över allt annat i värden men när man umgåtts i princip dygnet runt i många veckor så är det skönt med en liten paus, även skönt att slippa hålla på att planera och fixa så många måltider varje dag…

Men det är en ny vardag som vi håller på att vänja oss vid; Moa har nu tagit steget från förskola till fritids och om en vecka börjar hon förskoleklass. Tänk att min lilla bebis redan är 6 år och ska börja skolan…

Moa klarar omställningen finfint men det är tuffare för Sam som nu tappat sin stora trygghet på förskolan. Så han har det jobbigt men han kommer säkert in i det snart också, måste bara få lite tid att vänja sig vid att storasyster inte finns där för honom hela dagarna.

För egen del så har veckan rivstartat med några PT-klienter men framförallt en massa datajobb; planering, bokföring, mailande, onlinecoaching osv.

Men i morgon eftermiddag åker vi med goda vänner till Bydalen för en mysig helg i stugan. Tycker fjällen gör sig som allra bäst på hösten 🙂

I söndags åkte vi upp till stugan i Bydalen och i måndags gav jag mig ut på längsta passet inför fjällmaran i slutet av augusti.
Planen var att ta mig igenom de sista tre milen av banan då jag sprungit de två första förra året och har bra koll på dem.
Jag tycker de första två är riktigt tuffa och utmanande med branta fjäll både uppför och nedför samt bitvis väldigt stenigt (inte mitt paradunderlag….).

Men efter att ha gjort dessa tre mil så känns de första ganska lätta…
Eller egentligen så är det framförallt mellan 22 och 30 km som kommer att blir en ordentligt stor utmaning för mig. Brant uppför där jag känner mig stark men ändå sjukt jobbigt.
Tokbrant och stenigt utför som jag är fruktansvärt dålig på, bromsar för mycket vilket gör att det sliter hårt på tår, knän och framsida lår.
Men framförallt så ska vi upp genom Dromskåran och där utmanas min höjdskräck rejält och jag grät mig igenom en smal passage.

Jag hade respekt för loppet innan måndagens pass men nu har jag ännu mer när jag fått ”svart på vitt” vilken galen bansträckning det är med sina 2900 höjdmeter på 50 km.
Men samtidigt är jag taggad på att se hur kroppen klarar en utmaning som detta. Jag har aldrig varit igång så många timmar i sträck. Vasaloppet åkte jag på 5:36 och nu räknar jag med ett par timmar till och då är ju skidåkning väldigt mycket mer skonsamt än löpning.

Blir vädret som i måndags med moln, senare sol, lite vind och 12-15 grader så blir det perfekt. Men minns vädret i fjol med stormvindar och tuffa förhållanden. Väder och vind påverkar lopp som dessa väldigt mycket och det kan svänga snabbt i fjällen så man vet aldrig vad som väntar 🙂

Passet tog 4:40 med några fotopauser och lite irrande med kartan för att hitta rätt och utför sista toppen gjorde det ont i ett knä samt framsida lår men annars var kroppen i gott skick.
Lite stel dagen efter, träningsvärk i framsida lår och lite smärta i knäet men annars pigg. Lär inte må lika bra när jag har ytterligare två mil i benen och en nummerlapp på mig….

Snart har det gått två veckor sedan jag sprang Salomon27k i Årefjällen under gassande sol och högsommarvärme.
Jag brukar klara värme bra trots att jag är vinteridrottare och jag är van att träna i värme men jag är inte van att tävla och prestera på en hög nivå under en längre stund i temperaturer som dessa.

Och ja; värmen påverkade mig mer än jag trott. När jag ville öka på slutet så fanns det absolut ingen energi, kroppen var som gelé trots att puls/andning var under kontroll och musklerna inte kändes så trötta. Men jag var matt och orkeslös, min egen slutsats är att det var värmen som slog till och tog de sista krafterna från mig.

Med facit i hand så hade jag kunnat förbereda mig bättre dagarna innan med att verkligen fylla på med vätska, men där slarvade jag lite.
På morgonen grundade jag med vatten, resorb, gröt och banan.

Med mig hade jag sportdryck, lite svagare blandat än enligt instruktion då jag inte vill känna mig törstig av att dricka och att jag är van den koncentrationen. På vätskestationerna drack jag rejält med vatten och hällde en kopp över huvudet, passade även på att svalka fötter och huvud i ett par bäckar.

Jag brukar inte behöva äta under lopp som dessa men efter 22km stoppade jag i mig några salta S-märken och himmel vad gott det var!!!
På väg upp i sista stigningen tryckte jag i mig en gel, men nöjde mig annars med att dricka.

Summan av kardemumman var att jag framförallt borde ha grundat med mer vätska dagarna innan loppet och kanske försökt äta något tidigare under loppet.
Nästa utmaning om 2,5 vecka när jag ska springa Bydalens fjällmara på 50 km kommer kräva bättre planering och mer energi in tidigt i loppet. Men där kommer det med största sannolikhet inte bli mellan 25 och 30 grader i alla fall 🙂

Det är i alla fall väldigt intressant att se hur kroppen fungerar i olika förhållanden och hur man kan försöka göra det bättre nästa gång.

Uppladdningen med några veckors löpvila och endast några få pass de sista två veckorna var långt ifrån optimal. Men i lördags stod jag på startlinjen för med ambitionen att för tredje året i rad ta mig an tre toppar och 27 km på fjället.

Jag var osäker på om höften skulle hålla och jag hade stor respekt för värmen som redan innan start låg på strax under 25 grader. Målet för loppet var att starta lugnt och att göra ett bra långpass inför Buff50k som jag har tänkt springa den 24 augusti.

Ställde mig lite längre bak i startledet än vad jag brukar och följde med strömmen när starten gick, ville springa fortare men höll mig i skinnet och det var tur.
Kroppen kändes helt ok, jag sprang kontrollerat och tänkte att jag skulle öka sista 5 km. Men värmen tog ut sin rätt och efter 20km började jag bli väldigt matt, försökte öka tempot men det var stopp. Benen kändes ok, pulsen var inte så hög men det fanns helt enkelt inget krut att trycka på med.
Så jag kämpade på uppför sista fjället, sprang otroligt dåligt utför pga varken huvud eller ben var med i matchen.

Försökte hålla ett hyfsat tempo de sista flacka kilometerna, det gick sådär men jag lyckades i alla fall ta mig i mål på en 18:e plats och tiden 2:59:38. Ett par minuter sämre än förra året och 12 sämre än 2017 men jag är ändå nöjd.

Jag lade upp loppet mycket bättre än vad jag brukar lyckas med och framförallt; inte en enda känning i höften!
Dagen efter kändes benen jättebra, knappt stela men däremot en fruktansvärd träningsvärk i övre delen av ryggen och axlarna. Bevis på att jag spände mig otroligt mycket i överkroppen och att det förmodligen var värmen och inte benmusklerna som tog slut.

Så nu ska det övas utförslöpning och avslappning i överkroppen inför nästa lopp 🙂 Hoppas snart springa något pass igen men har ett par stora blåsor under trampdynorna som behöver läka först….

Förra veckan spenderade vi i den mysiga kroatiska byn Vrsar tillsammans med Davids föräldrar och syskon med familjer. Vi hade det helt fantastiskt med sol (nästan alla dagar), lagom värme, massor av salta bad, god mat, glass och trevligt sällskap.

Höften började äntligen att kännas bättre och jag sprang en kort sväng varannan dag och körde styrka på den lilla balkongen varannan.
Fick till ett riktigt bra backintervallpass som brände ordentligt i benen och två lugnare turer på 5 och 7 km.

Borta bra men hemma bäst!
Vi kom hem på måndag kväll och jag och barnen fortsatte semestern på hemmaplan fyra dagar medan David jobbade.
Igår åkte vi hem till päronen i Helgum för en semestervecka här.

Nu har jag vilat från löpning i en vecka för att höften ska bli bra.
Självklart inte alls kul men tur att det finns annat att träna under tiden 🙂

I torsdags var jag till en naprapat och precis som jag misstänkt så kopplar mina yttre/stora sätesmuskler inte ordentligt så de djupa längre in får jobba alldeles för mycket och nu har det gått lite för långt och börjat med en strålande smärta.

Men nålar, massage och order om aktiveringsövningar ska nog få detta på rätt köl igen. Men visst börjar jag känna mig lite stressad inför mina två stora utamningar; Salomon 27k om tre veckor och Buff 50k i slutet av augusti.

Håll tummarna för att jag snart kan börja kuta igen!

I lördags var det dags att traditionsenligt dra på sig det gröna Trångsvikenlinnet och ta en sträcka på årets St Olavslopp. Tyvärr så blev det bara en tävlingsdag för oss mellan Åre och Östersund. Är man med hela vägen så tävlar man under fyra dagar med start i Trondheim.

Jag var otroligt orolig innan start på grund av en smärtande höft och hade löpvilat fyra dagar innan loppet samt att det var ett par veckor sedan sista kvalitetspasset.
För första gången var jag nervös för att inte klara av att springa hela loppet, at höften helt enkelt skulle göra för ont.

Jag laddade upp med Voltaren och en lätt uppvärmning (men i mycket kläder för att ändå få upp en ordentlig temperatur). Varje steg smärtade men det var uthärdligt.
Tjejerna innan mig sprang bra så det var bara att gå ut och köra på när det blev min tur. Fokuset var att hålla en bra teknik då jag känt under uppvärmningen att det smärtade mer när jag sjönk ihop i löpsteget.

Startade min vana trogen i ett högre tempo än planerat men det var en härlig medvind en stor del av sträckan så det var bara att försöka dra nytta av det.
Min sträcka mätte 8,3 km och det var skönt att passera 5 och känna att det här skulle gå vägen. Tog ut mina sista krafter och spurtade in till växling. Stannade klockan på en medelhastighet om 3:45 min/km.
Supernöjd med tiden med tanke på uppladdningen och den stora osäkerheten innan.

Summa av loppet:
*Mycket nöjd med tid och löptekniken
*Hade aldrig startat om det inte varit stafett
*Tävlingsdjävulen kan trolla bort väldigt mycket smärta
*Ångrar inte start, men ångrar att jag inte bröt träningen tidigare vid de första känningarna i höften så hade jag kanske sluppit detta skadeuppehåll.

I söndags var det däremot svårt att gå och benet ville gärna vika sig men fram emot eftermiddagen så ordnade det till sig.
Jag har fortfarande ont men har fått tips om hur jag ska rulla på boll och det känns som att det hjälper, imorrn har jag dessutom en naprapattid så då får vi se vad hon säger.
Hoppas i alla fall snart vara tillbaka i löparskorna men just nu är det alternativ träning som får duga….

Vi är hemma igen efter några underbara dagar söderut. Midsommarhelgen spenderades i Borlänge hos goda vänner med god mat, trevligt umgänge, träning och bad (för vissa…).

På söndagen fick vi med oss våra vänner till Järvsö där vi stannade ett par dagar och hann med ett besök på Järvzoo, lite löpning och ett besök på Stenegården medan David och Markus körde downhill (not my cup of tea…).
Rekommenderar verkligen både Järvzoo och Stenegården om du är där med barn. Försök att vara inne i djurparken när de matar djuren så att du verkligen får en chans att se alla fina djur.
Stenegården har en lekstugeby som barnen älskade att springa runt och leka i.

Men igår rullade vi hemåt och i morgon kör jag en fullspäckad jobbdag. Idag blir det hemmafix och massage för att försöka få lite bukt på en krånglande höft/ljumske.
Vill gärna vara fit for fight på lördag när jag ska springa en sträcka på St Olavsloppet och på söndag är planen att ta mig igenom de sista tre milen på Bydalen Buff 50k som jag ska springa i slutet av augusti. De första två sprang jag förra året och jag vill gärna ha koll på vad som väntar….

I söndags tog jag mina ömma ben ut på ett härligt långpass. Träningsvärken från fredagens styrkepass och lördagens orienteringstävling gjorde att löpsteget var lite ansträngt och ospänstigt men jag fick ändå ihop 20 km.

Magisk helg när sommaren äntligen kom tillbaka; massor av tid utomhus tillsammans med familj och vänner. Massor av jobb i trädgården har hunnits med mellan mys, god mat, medlande i syskonfighter och träning.

Idag sprang jag ett långpass på förmiddagen och trots ben som smärtade av träningsvärk så blev det ett härligt pass, men mer om det i ett annat inlägg 🙂

Hoppas er helg också var solig och fin!