Medaljens pris

Har precis kollat på dokumentären ”Medaljens pris” och jag blir helt förfärad när jag inser vilka skador och vilken smärta många sliter med i karriären och även efter karriären. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som varit i princip helt skadefri under alla år med hård träning. Sedan så är naturligtvis skidskytte ingen idrott där man lätt drar på sig skador då skidåkning är relativt ”skonsam” träning.
En annan sak som jag också är tacksam över är att jag fick ta beslutet att lägga av själv. Jag tvingades inte ta beslutet pga skador eller sjukdomar. Jag tog beslutet med hjärtat och det var helt och hållet mitt egen beslut som växte fram under lång tid. Det var ingen läkare som sade ” Du måste lägga av, din kropp håller inte” utan det var jag som helt enkelt kände att ”Jag vill inte det här mer”.
Tack vare detta har jag heller inte mått dåligt efter att jag lagt av, jag har varit inställd på det länge, jag vill det här och det finns så mycket annat jag vill göra.

Avslutar med att säga hur mycket jag beundrar sådana som Kallur och Klüft som trots mängder med skador ändå fortsätter kämpa, en sådan passion och vilja tvivlar jag på att jag själv skulle kunnat plocka fram om jag varit i deras skor.

8 reaktion på “Medaljens pris

  1. Jag beundrar verkligen din styrka att själv ”styra” ditt liv som superstjärna!
    Rätt tänkt och gjort.

  2. Bra att jag kan nå dej nu, fast ny och för mej ny datorväg!
    Livet är här och nu!

  3. Även om man bara ser rent krasst på det, verkar denna idiotträning inte speciellt smart: man vinner inga medaljer om man inte kan ställa upp pga av skador eller om man tvingas sluta idrotta innan man är 18 pga skador. Och även om det är exempel på närmast övermänsklig viljestyrka, verkar det ju inte speciellt intelligent att träna så att skadorna tar betydligt längre tid på sig att läkas, förvärras eller kanske inte läks alls. Passion i all är, men när man som en cyklist i årets Tour de France ville cykla vidare med brutna revben, har det väl gått en aning över styr.

    En tanke som slog mig under programmet, även om man är nöjd med sina val när ens idrottskarriär tar slut vid 30 pga skador och man inte längre kan jogga eller idrotta över huvud taget, är man lika nöjd med sina val när man är 70?

    • Jag håller helt klart med dig och jag personligen skulle aldrig ”offra” mitt framtida välmående för medaljer. Idrotten har alltid varit viktig för mig men inte till vilket pris som helst.
      Det är nog framförallt det som är skillnaden mellan mig och de som medverkade i programmet och det som gör att jag imponeras av vilken drivkraft de har. Sedan om det är passion eller idioti låter jag vara osagt, det är upp till var och en att göra sina val i livet. Men jag hade valt ett långt och smärtfritt liv utan medaljer istället för att aldrig ens kunna ta ett löpsteg efter karriären.
      Men alla är vi olika och jag respekterar och imponeras över de som valt annorlunda än mig.

  4. Din drivkraft har varit kanonbra.

    Besluten bör komma ifrån ens eget inre väsen och att det mognar fram att nu är det dags.

    Det finns oerhört många atleter som borde slutat mycket tidigare Christian Olsson, Staffan Strand, Carolina Kluft, Susanna Kallur m.fl. men de har inte haft den inre förmågan att inse att de lurar sig själva med att förlänga pinan.

    Helena sköt om dig 🙂

    • Jag tycker aldrig man kan stå på sidan om och tycka att någon borde sluta med något som de älskar. Visst jag håller med om att deras kroppar ”förtjänar” att de slutar plåga den men jag anser ändå att alla har rätt att göra det de vill så länge det inte skadar någon annan 😉

  5. Bra svar, Helena, kl 16.58 i dag. Alla bör göra sitt EGET val.
    Den som känner för att ”plåga” sej har ju själv valt det.
    Därför, bra att du själv har tagit ställning!

  6. Missade tyvärr programmet men det finns ju på Play. Jag frågar mig hela tiden vad det är som driver en frisk idrottare att träna, träna och åter träna men hur Kallur och Klüft orkar begriper jag inte – vilken passion för idrotten!

Kommentarer inaktiverade.