Lidingöloppet

Ber om ursäkt för några dagars frånvaro, har helt enkelt inte haft tid att blogga och istället prioriterat annat. Typ att springa Lidingöloppet…
Men vi tar det från början eftersom jag faktiskt även deltog i Lidingöstafetten på fredag eftermiddag. Jag tog den sista sträckan på två kilometer för ett av Hjärt- och Lungfondens lag. Var en rolig tillställning och en alldeles lagom genomkörare inför helgens huvudmål.
Glad och taggad innan start i stafetten 🙂

Efter loppet på fredag så åkte vi in till stan och åt pastamiddag hos Anna och Lotta, perfekt kolhydratuppladdning.
12.30 i lördags så stod jag på startlinjen tillsammans med tusentals andra löpare för att ta oss an 30 km i kuperad terräng. Min nervositet och ångest var påtaglig och som vanligt ställde jag mig frågan; Varför gör jag det här? Det kommer göra ont och vara plågsamt? Och svaret blev som vanligt; För att det på nått sätt är kul att träna och att jag (förhoppningsvis) känner mig galet nöjd efteråt!

Första milen gick riktigt bra och jag hittade ett bra tempo, drygt 43 minuter tog den. Ytterligare några kilometrar kändes riktigt bra, men när jag passerade 18km så började det att ta emot. Med 7km kvar ville jag helst bara lägga mig på sidan och dö, det gjorde sååå ont i benen och jag fick fokusera på att sätta den ena foten framför den andra. Jag kunde ju ändå inte bryta när jag kommit så långt och jag hade ju faktiskt inte kramp som många andra. Så jag bet ihop och känslan när jag kom in på upploppet var grymt skön,jag hade klarat de tre milen och på en tid som löd 2 timmar, 16 minuter och x antal sekundrar, nästan fyra minuter snabbare än mitt mål innan loppet 🙂


Målet i sikte! 

Efter loppet kollapsade jag på hallmattan och låg där nästan en timme innan jag släpade mig in i duschen, mådde så där konstigt som man gör efter en riktig urladdning; glad, nöjd, illamående, smärta och krampkänningar. Men en god middag, trevligt sällskap och en underbar nattsömn så kändes det bättre i morse. Även om jag haltar som en 90-åring, musklerna är bra många centrimetrar kortare än normalt och en höfttransplantation känns nödvändig så mår jag ändå finfint, så länge jag slipper röra på mig och plocka upp nått från golvet 😉

Trött, tröttare, tröttast efter loppet….

Vill passa på att tacka Rickard för gästfriheten, kan inte ha ett bättre läge på boendet för Lidingöloppsändamålet!
I morse rullade vi norrut och hann med ett besök hos Jonas och Ullis i Uppsala och en IKEA-visit i Valbo, men nu är vi äntligen hemma och väskorna är uppackade 🙂
Imorrn är det tillbaka till vardagen igen, önskar er alla en grym vecka!

6 Comments