Lidingöloppet

Ber om ursäkt för några dagars frånvaro, har helt enkelt inte haft tid att blogga och istället prioriterat annat. Typ att springa Lidingöloppet…
Men vi tar det från början eftersom jag faktiskt även deltog i Lidingöstafetten på fredag eftermiddag. Jag tog den sista sträckan på två kilometer för ett av Hjärt- och Lungfondens lag. Var en rolig tillställning och en alldeles lagom genomkörare inför helgens huvudmål.
Glad och taggad innan start i stafetten 🙂

Efter loppet på fredag så åkte vi in till stan och åt pastamiddag hos Anna och Lotta, perfekt kolhydratuppladdning.
12.30 i lördags så stod jag på startlinjen tillsammans med tusentals andra löpare för att ta oss an 30 km i kuperad terräng. Min nervositet och ångest var påtaglig och som vanligt ställde jag mig frågan; Varför gör jag det här? Det kommer göra ont och vara plågsamt? Och svaret blev som vanligt; För att det på nått sätt är kul att träna och att jag (förhoppningsvis) känner mig galet nöjd efteråt!

Första milen gick riktigt bra och jag hittade ett bra tempo, drygt 43 minuter tog den. Ytterligare några kilometrar kändes riktigt bra, men när jag passerade 18km så började det att ta emot. Med 7km kvar ville jag helst bara lägga mig på sidan och dö, det gjorde sååå ont i benen och jag fick fokusera på att sätta den ena foten framför den andra. Jag kunde ju ändå inte bryta när jag kommit så långt och jag hade ju faktiskt inte kramp som många andra. Så jag bet ihop och känslan när jag kom in på upploppet var grymt skön,jag hade klarat de tre milen och på en tid som löd 2 timmar, 16 minuter och x antal sekundrar, nästan fyra minuter snabbare än mitt mål innan loppet 🙂


Målet i sikte! 

Efter loppet kollapsade jag på hallmattan och låg där nästan en timme innan jag släpade mig in i duschen, mådde så där konstigt som man gör efter en riktig urladdning; glad, nöjd, illamående, smärta och krampkänningar. Men en god middag, trevligt sällskap och en underbar nattsömn så kändes det bättre i morse. Även om jag haltar som en 90-åring, musklerna är bra många centrimetrar kortare än normalt och en höfttransplantation känns nödvändig så mår jag ändå finfint, så länge jag slipper röra på mig och plocka upp nått från golvet 😉

Trött, tröttare, tröttast efter loppet….

Vill passa på att tacka Rickard för gästfriheten, kan inte ha ett bättre läge på boendet för Lidingöloppsändamålet!
I morse rullade vi norrut och hann med ett besök hos Jonas och Ullis i Uppsala och en IKEA-visit i Valbo, men nu är vi äntligen hemma och väskorna är uppackade 🙂
Imorrn är det tillbaka till vardagen igen, önskar er alla en grym vecka!

6 reaktion på “Lidingöloppet

  1. Grymt bra jobbat Helena! Är imponerad! Sprang själv Lidingöloppet för 2 år sedan och tycket det var jättekul! Men jag var väldigt nervös innan, hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera. Hade aldrig tävlat i 3 mils löpning tidigare.. Jag hade som tur var en bra dag 🙂

  2. Hej Helena !
    Du är en stor kämpe kanonbra att du klarade din egen målsättning med Lidingöloppet.
    Jag gissar att vissa avnitt av banan var otäckt hala och slippriga ?
    Jag tycker att din tid är enomt bra 🙂
    Det är ett fint konstverk som ligger utslagen på mattan, du mycket väl värd att få slappna av efter ett väl genomförrt dagsverke..

  3. Många år sedan jag sprang Lidingöloppet. Som junior räckte det med 15 km men det var kul det också. 😀
    Bra snittid du hade och jag misstänker att det med din bakgrund var en baggis att klara loppet. Det blir fler. Eller hur?

Kommentarer inaktiverade.