I söndags såg världens finaste Moa dagens ljus efter en lång kamp. Allt gick egentligen otroligt bra men det tog 50 timmar från start till mål, så lite mör kände man sig efteråt…
Sedan dess har vi bara levt i bebisbubblan och världen utanför har knappt existerat. Vi lever dagarna efter lillans behov och just nu består de framförallt av MAT (gärna i gigantiska mängder), blöjbyten (sällan poppis) och långa mysstunder.
Helt tagen av hur en liten människa kan komma och bara ta upp ens hela liv, vi kan sitta i flera timmar och bara titta på henne. Alla medaljer känns väldigt oviktiga just nu kan jag lova 😉

Tänkte bara visa ett livstecken och passa på att tacka för alla gratulationer i samband med  Moas födelse! Nu ska jag mysa ner mig i soffan med övriga tre familjemedlemmar, Siri tar Moas ankomst med ro men tycker nog att hon låter lite väl mycket ibland…

Världens finaste som fått pappas kalufs 🙂