Tårar av lycka

Alltså det här med lyckotårar har aldrig riktigt varit min grej, förr hade jag svårt att förstå det här med att gråta när man var glad… Under mina år som skidskytt så fällde jag aldrig en tår över medaljer eller VC-pokal, jag vara bara så otroligt lycklig och några av gångerna så chockad att jag inte fattat vad som hänt 😉

För ganska precis 9 år sedan fick jag ta emot en VM-guldmedalj i Pyeong Chang och idag tog fantastiska Hanna Öberg ett OS-guld på samma arena!

Som sagt inga glädjetårar för mina egna prestationer (förutom vid misslyckanden…), men den här veckan! Som jag gråtit framför teven…
Mest känslosamt igår när Stina Nilsson sprintade hem ett guld och idag när Hanna gjorde sitt (hittills) bästa lopp och knep guldet. Blev så himla rörd idag när de andra tjejerna i laget knappt kunde prata då de var så glada för Hannas skull, teamspirit när den är som allra bäst!

Efter VM-guldet i Khanty 2011 så var känslan, självklart en massa glädje, men mest lättnad. Det var den dag jag åter hittade den riktiga tron på min förmåga att vinna efter misslyckandet i OS, jag behövde inte bevisa någon för någon annan men det var väldigt viktigt att bevisa det för mig själv. Jag hade inte tappat förmågan att vinna, den fanns fortfarande där.
Instinkten finns fortfarande, men på en annan nivå. Numera strävar jag inte efter att vinna medaljer, utan att vinna över mig själv, att klara nya saker och att bli bättre på något. Stort som litet 🙂

Att jag numera sitter i soffan med tårar av glädje rinnande nedför kinderna tror jag till stor del beror på min roll som mamma, för att få barn har verkligen gjort mig mer blödig… De små liven kan få mig att gråta av både stolthet och frustration 😉