Salomon 27k

Uppladdningen med några veckors löpvila och endast några få pass de sista två veckorna var långt ifrån optimal. Men i lördags stod jag på startlinjen för med ambitionen att för tredje året i rad ta mig an tre toppar och 27 km på fjället.

Jag var osäker på om höften skulle hålla och jag hade stor respekt för värmen som redan innan start låg på strax under 25 grader. Målet för loppet var att starta lugnt och att göra ett bra långpass inför Buff50k som jag har tänkt springa den 24 augusti.

Ställde mig lite längre bak i startledet än vad jag brukar och följde med strömmen när starten gick, ville springa fortare men höll mig i skinnet och det var tur.
Kroppen kändes helt ok, jag sprang kontrollerat och tänkte att jag skulle öka sista 5 km. Men värmen tog ut sin rätt och efter 20km började jag bli väldigt matt, försökte öka tempot men det var stopp. Benen kändes ok, pulsen var inte så hög men det fanns helt enkelt inget krut att trycka på med.
Så jag kämpade på uppför sista fjället, sprang otroligt dåligt utför pga varken huvud eller ben var med i matchen.

Försökte hålla ett hyfsat tempo de sista flacka kilometerna, det gick sådär men jag lyckades i alla fall ta mig i mål på en 18:e plats och tiden 2:59:38. Ett par minuter sämre än förra året och 12 sämre än 2017 men jag är ändå nöjd.

Fighting sista meterna innan mållinjen

Jag lade upp loppet mycket bättre än vad jag brukar lyckas med och framförallt; inte en enda känning i höften!
Dagen efter kändes benen jättebra, knappt stela men däremot en fruktansvärd träningsvärk i övre delen av ryggen och axlarna. Bevis på att jag spände mig otroligt mycket i överkroppen och att det förmodligen var värmen och inte benmusklerna som tog slut.

Så nu ska det övas utförslöpning och avslappning i överkroppen inför nästa lopp 🙂 Hoppas snart springa något pass igen men har ett par stora blåsor under trampdynorna som behöver läka först….